2015-04-11

Ida Rehns begravning i Borgstena

Jag hittade följande text om ett uppmärksammat kriminalfall från 1907 som anknyter till vår bygd

Sandpåseparet - Ida Rehns begravning i Borgstena

Pingstafton 1907 drog ett begravningsfölje genom Borgstena samhälle i Sjuhäradsbygden. Den svarta kistan sänktes i jorden. En lång,mörk man böjde sitt huvud som i bön och dolde ansiktet i näsduken. 
Han stod så tills prästen talat färdigt, den lilla skaran begravningsgäster gett sig iväg och dödgrävarna skottat igen graven. Tillslut var han ensam kvar. Men begravningen i Borgstena var inte vad den syntes vara. Och det var inte sina tårar den långe mannen dolde.
Det var ett brett flin.
Carl Johan Rosenkvist - Lindström
Carl Johan Rosenkvist - Lindström anlände till Borgstena en dag i slutet av april år 1907. Han var en ståtlig man i 50-årsåldern med imponerand mustasch och förtroendeingivande utseende iförd svart kostym, stärkkrage och slips. Han steg av tåget och klev in i väntsalen i sällskap med en satt och litet böjd gråhårig kvinna som han presenterade som sin hushållerska Ida Rehn.

Ida Rehn?
Paret berättade att de kommit för att slå sig ned i Borgstena om det fanns möjlighet att skaffa en lämplig bostad. "Jag sysslar litet med författeri och behöver lugn och ro",  förklarade Rosenkvist-Lindström. Det fick flera tips och fastnade för ett ställe som hette Lugnhem med fyra rum och kök för 15 kronor i månadshyra. Efter några dagar anlände en vagn med deras bohag. De nyinflyttade höll sig mest för sig själva och gjorde inga försök att bekanta sig med folk i trakten.

Inte heller innevånarna i Borgstena tog några initiativ att närma sig nykomlingarna. De ville inte verka påflugna och antog att mannen ville vara ifred med sitt "författeri". Ett par veckor efter inflyttningen fick dock en Borgstenabo besök av författaren. Det var provinsialläkaren Möller och besöket gällde medicin till hushållerskan Ida, som insjuknat i lunginflammation. Hushållerskan fick sin medicin. Men det tycktes inte hjälpa. Bara ett par dagar senare kom Rosenkvist-Lindström till prästen i Borgstena församling, komminister Lönnerbladh. Nedstämd och tårögd berättade han att hushållerskan nu var så dålig att han fruktade att slutet var nära. Ida själv hade bett honom att hämta prästen. Komminister Lönnerbladh kom till Lugnhem följande kväll och fann Ida Rehn blek och tärd i sängen. Han talade lugnande till den sjuka och höll ett litet skriftestal med utgångspunkt från Davids 32:a psalm:
Säll är den, vilkens överträdelse är förlåten.
Säll är den människan som Herren icke tillräknar missgärningar,
och i vilkens ande icke är något svek.

Vid dessa ord tyckte sig prästen se att den sjuka kvinnan blev djupt rörd. Han gav henne nattvarden och vände sedan tillbaka till prästgården. Efter bara tre dagar dök Rosenkvist-Lindström upp igen. "Min kära hushållerska avled förra natten", meddelade han med kvävd stämma.

Varken prästen eller doktorn kom på tanken att tvivla på hans ord. Att Rosenkvist-Lindström avböjde hjälp med svepning av liket och sa att han skulle ordna det själv,väckte inga misstankar. Man tog det snarare som ett tecken på att mannen var djupt fäst vid sin hushållerska. Inte heller var det någon som upptäckte att hans redan före hushållerskans död beställt en likkista i Borås. Dödsfallet bokfördes i vanlig ordning i kyrkböckerna och begravningen bestämdes till pingstafton.
Rosenkvist-Lindström ordnade själv med alla förberedelser för jordfästningen. Det enda han ansåg sig behöva hjälp med, var att lyfta över den döda i kistan. Till det uppdraget utsåg han en lindrigt nykter stationskarl som han stötte ihop med vid järnvägsstationen.

Stationskarlen lät sig motvilligt övertalas. Dels tyckte han det hela var obehagligt, dels var han rädd att missa tåget han skulle följa med som bromsare. Det skulle gå på en minut, sa Rosenkvist-Lindström, och stationskarlen följde med till Lugnhem.
Där låg den döda hushållerskan på sängen insvept i ett par lakan. Bara fötterna stack ut. Rosenkvist-Lindström och stationskarlen tog varsin ände av lakanet och lyfte ned liket i kistan, som var placerad intill sängen. Stationskarlen blev litet förvånad när kroppen utan vidare böjde sig under lyftet. Han hade trott att en död skulle vara styv. Men det var inget han grubblade länge över.

Begravningsdagen bjöds de fåtaliga begravningsgästerna på kaffe och kakor i Lugnhem. Sen bar man iväg med kistan till kyrkogården. Medan komminister Lönnerbladh talade, var Rosenkvist-Lindström till synes otröstlig. Han böjde huvudet djupt och begravde ansiktet i näsduken. Långt sedan alla lämnat kyrkogården stod han ensam kvar vid graven och gick inte hem förrän dödgrävarna skottat igen och gått därifrån.
Han visade sig inte ute på en vecka och därefter var det sällan han talade med någon. Men varje söndag sågs Rosenkvist-Lindström på kyrkogården, där han lade blommor på sin döda hushållerskas grav. Ingen tyckte att det var något konstigt med Ida Rehns sjukdom och död. Och Rosenkvist-Lindström betedde sig normalt för en sörjande. Ändå började det efter en tid gå underliga rykten i Borgstena.

Det verkade som den döda hushållerskan gick igen. Någon påstod att han sett den döda skymta i ett fönster på Lugnhem själva bregravningsdagen, medan jordfästningen ännu pågick i kyrkan. En annan hade sett henne sitta på trappan utanför huset och skala potatis flera dagar efter begravningen. Sedan ryktena börjat löpa, blev folk mer uppmärksammade när de passerade Lugnhem. En del la märke till att det kom rök ur skorstenen även de dagar man sett Rosenkvist-Lindström ge sig av med tåget till Borås. Man började också undra vad denne man egentligen levde av. Något arbete utanför hemmet utförde han inte. Och ingen hade hört talas om några böcker han skrivit.

Både komminister Lönnerbladh och kronolänsman Setterblad fick brev med redogörelser för de rykten som gick om Lugnhem, Rosenkvist-Lindström och den spökande Ida Rehn. Men sommaren gick och ingen brydde sig om att undersöka om det låg något i skvallret.
Tidigt morgonen i augusti packade Rosenkvist-Lindström ihop sina ägodelar och försvann hastigt från Borgstena. Avfärden verkade litet brådstörtad och märklig, särskilt som han nyligen betalt hyra för hela augusti månad.

Drygt två veckor senare började två dödgrävare ta upp en ny grav alldeles intill Ida Rehns. Under grävningen inträffade ett ras så att den ryktesomsusade hushållerskans kista blottades. En av dödgrävarna tog en närmare titt på kistan. Han hade hört byskvallret och blivit nyfiken. Då han upptäckte att kistlocket var spräckt, körde han ned en käpp i springan för att känna efter om det verkligfen fanns en kropp. Men käppen smällde i botten utan att något tog emot.
Vittnen tillkallades, locket skruvades loss och lyftes av. Sen kunde de häpna Borgstenaborna konstatera att kistan inte alls innehöll något lik. I stället där en säck fylld med sand. Säcken var figursydd för att likna en människokropp. Förutom sanden innehöll den bomull och stenar här och var för att vikten skulle bli den rätta.

Skojarna efterlystes och påträffades efter någon vecka på ett rum för resande i Jönköping, där de tagit in som ingenjör Pettersson med fru. När polisen bultade på, låste de in sig och barrikaderade dörren. Men polisen tog sig in genom fönstret och paret fördes till Härlandafängelset för rannsakning.
Anledningen till den skickligt genomförda bluffen med hushållerskans sjukdom, död och begravning avslöjades snart. Rosenkvist-Lindström hade tecknat en ordentlig livförsäkring på Ida Rehn. Kort efter begravningen hade han rest till Göteborg och kvitterat ut 12 307 kronor på Livförsäkringsbolagets Skåne kontor. Det mesta av pengarna fanns kvar. Rosenkvist-Lindström hade hunnit köpa en grammofon och 60 skivor. Hans stora passion var musik. Ida Rehn hade bara fått en ny hatt.

Hon hette föresten inte Ida Rehn, utan Karolina Petronella Vinkvist-Lindström och var i själva verket Rosenkvist-Lindströms hustru. En äkta Ida Rehn hade faktiskt existerat. Hon hade en gång varit sammanboende med Rosenkvist-Lindström, men avlidit i Vårdinge fyra år tidigare. Också hon hade haft en livförsäkring som Rosenkvist-Lindström fått ut 907 kronor på.
Förmodligen var det då han fått iden att låta Ida Rehn dö en gång till, men nu försäkrad till ett betydligt högre belopp. Han hade behållit den döda Idas prästbetyg. När han något år senare träffade Karolina Petronella, hade han låtit henne överta den dödas identitet. Tanken var att den nya hustrun, sedan bedrägeriet var genomfört, skulle kunna återta sitt rätta namn.

Efter avslöjandet blev myndigheterna oroliga att kanske också den första begravningen av Ida Rehn 1903 varit en bluff. Hennes grav i Vådinge öppnades. Men i den kistan fanns ingen sandpåse, utan den verkliga Ida Rehn personligen. Och hon var faktiskt död.

Bedragarna döptes i pressen snabbt till "sandpåseparet". Stämningen under rättegången i Borås var uppslupen. Karolina Petronella berättade att det endast var med yttersta möda hon kunnat hålla sig för skratt när prästen gav henne den sista nattvarden. Det komminister Lönnerbladh uppfattade som djup rörelse, var i själva verket hennes förtvivlade ansträngningar att hålla anletsdragen i styr. Rosenkvist-Lindström hade haft samma problem under själva begravningen. När prästen läste"av jord är du kommen..."blev det för mycket. Det var därför han till synes förkrossad dolt sitt ansikte i en näsduk. Den figursydda sandpåsen hade Karolina Petronella själv tillverkat och hon hade också bakat kakorna som begravningsgästerna bjöds på till kaffet. Från ett fönster på Lugnhem hade hon sett begravningståget dra bort med falsk last.

Historien om sandpåseparet gav upphov till många skämtteckningar i tidningarna. Men Albert Engströms berömda begravningsscen med :"Ta en kaka till, goa pastorn, liket har själv bakat dom", den fanns redan innan. Engström hade publicerat den första gången på 1890-talet.
Många fick sig ett gott skratt, men för skojarna själva blev slutet på historien allvarligt. Carl Johan dömdes till straffarbete i fem och ett halvt år, Karolina Petronella till fyra år."

Karl Johan Lindström Rosenkvist


Karolina Petronella Vinkvist-Lindström

2014-09-27

Ett vykort över Mollasjön från 1942

Häromdagen fick jag ett vykort från Malin Th. som hon hittat på Navet Second Hand som jag vill dela med mig av. Jag har försökt att ta ett kort från samma ställe men det är alltför igenvuxet tyvärr.

Fotograf är mångsysslaren "Ingenjören, flygfotografen och producenten" Olof Lilljeqvist, http://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Lilljeqvist
Kortet är över Mollasjön och är taget 1942 från Branting (gravkullen på vänster sida när man kör ned till Mollaryd station) ....eller om nu Olle flög väldigt lågt just den här dagen.

Spännande att se hur mycket landskapet förändras på så relativt kort tid och vad som händer/kan hända om vi inte månar om vårt landskap! Mycket av det som användes till åkermark och bete är helt igenvuxet idag (titta runt Holmen och området nedanför Korpaberget tex). De lador som man ser på torvmossen är ju också borta sedan ganska länge.

Klicka på bilderna för större storlek.
Originalstorlek kan laddas ned här


Här är en bild där jag gjort lite noteringar: